Implementeringsberättelse

Den initiala kostnaden för införande av smarta skräpkorgar är hög, då man måste införskaffa nya skräpkorgar. Det finns alternativ där man installerar enbart sensorer i befintliga skräpkorgar, men lösningen Stockholms stad införde krävde ny infrastruktur.

Ett problem är att det inte är möjligt att använda olika system i kors, så när man bestämt sig för ett system är man ofta låst vid det.

För att komma igång krävs smarta skräpkorgar med ett sensorsystem samt trådlös uppkoppling. Det går att utrusta befintliga skräpkorgar med sensorenheter, men ofta krävs nya eller modifierade modeller som är byggda för sensorer och strömförsörjning (batteri/solcell). Planera nätverkstäckning och ström/laddning för sensorerna i de parker där de ska användas.

Det finns tjänsteleverantörer som erbjuder kompletta lösningar: sensorer, uppkoppling, molntjänster, paneler för uppföljning och ibland även drift/underhåll. Att anlita leverantör innebär ofta snabbare uppstart och färdiga system för datahantering. Alternativet är att bygga en egen lösning genom att köpa hårdvara och programvara separat, ansluta till kommunens egna system (t.ex. IoT-plattform) och sköta integration och drift internt. Detta kräver mer teknisk kompetens.

Även datahantering kräver en del arbete. Tänk igenom hur data ska samlas in, lagras och användas. Vanligt är att sensordata skickas till en molnbaserad plattform där sophämtningsteam kan se fyllnadsgrad i realtid och planera rutter effektivt. Bestäm vilka som ska ha tillgång till datan (renhållning, planering, beslutsstöd) och hur länge data ska sparas.